Nu har jag inte bloggat på ett tag, jag har verkligen inte orkat. Det har varit två tuffa dagar som verkligen sugit musten ur en... I fredags samlades jag och tre av mina bästa kompisar och pratade om morgondagens begravning och hur det skulle vara och liknande. Jag är en sådan person som verkligen gör massa saker för att inte tänka på saker som jag vet kommer att  vara jobbiga. Men den fredagen började jag fatta vad som skulle hända; en kär vän och klasskompis skulle begravas... Då började det jobbiga. Jag mådde illa hela tiden, jag tänkte på det konstant och jag visste att jag inte skulle sova. Känslorna för Triad kom upp också. Det var ändå viktigt att vi träffades före begravningen och ptatade ut, det tål att upprepas att mina kompisar är de bästa kompisar man kan ha, det stöd och den kärleken dom ger är oslagbar. Jag stannade hos dom till kl 2 på natten...

Lördagen började med att jag vaknade av att jag mådde så jävla illa, jag trodde att jag skulle spy. Jag var så jävla nervös att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta vägen...Men eftersom jag hade ett möte på arbetsförmedlingen tidigt den morgonen var jag tvungen att ta mig samman. Det är ett under att jag klarade mig igenom hela mötet...

Hem kom jag iaf och sedan var stressen igång. Det var mycket som skulle fixas och ordnas och ögonblicket där efter bar det av till kyrkan. Vi träffade några klasskompisar innan och jag måste säga att jag tycker att det är förjävligt att det är på en begravning vi träffas för första gången på 5 år. Minnena i kyrkan är suddiga och jag tyckte att hela situationen var väldigt jobbig, men med hjälp av vännerna så klarade jag det. Jag vill inte skriva så mycket vad som hände i kyrkan, jag tycker att det som hände där stannar där och att det är de som var där som ska minnas den sorgliga men otroligt fina stunden vi hade.

Familjen kan bara beskrivas som otroligt stark, jag fattar inte hur de klarade av de hela. Jag tror att det hela handlar om att de har lyckats att se bortom all sorg och lidande, de kan se glimtar av ljus och vill hedra honom för den otroligt glada och omtänksamma människan han var. För mig och många andra är det bara heartbreaking att se den mest godhjärtade familjen någonsin.

Istället för att beskriva hur begravningen och familjen var/är tänkte jag göra det med några ord:
Ljus
Kärleksfulla
Sorglig
Fylld med känslor
Underbar
Godhjärtade
Omtänksama
Fin
Absolut
Avsked
Vacker
Givmilda
Orättvis
Starka
Älskade/älskande
Fyld med sång

Efteråt var jag bara tom... All min kärlek går till familjen och det vet de om.

Träffade kompisarna igen på kvällen, det är så underbart att träffa dom, vad skulle jag göra utan dom, vem skulle jag vara?
Hos dom kan jag känna mig trygg, älskad och behövd.

Imorse vaknade jag av att Virre ringde, Funny (hennes häst) hade fastnat med hoven i gallret, jag vet inga detaljer eller hur allvarligt det är, men jag återkommer när jag vet. Allt är bra svart nu, jag behöver ett ljus i mitt liv. Någon som säger att allt kommer bli bra. Jag håller tummarna för Funny och jag MÅSTE vara strak.

Vilket jävla mörker...

R.I.P Johan
* 1988-02-23
+ 2009-01-15