Igår kväll räddade jag en padda från min källare, han hette Bertil och var jätte snabb! Jag fick springa för att hinna ifatt honom! Efter lite övertalning hoppade Bertil ner i en hink och jag frågade honom varför han sprang? Han sa att han försökte springa från livet., hans fru hade fått massa små-Bertilar, Bertil var dock övertygad att de var små-Yngvisar eftersom hans fru var otrogen. Jag berättade för Beril att "life's a bith", vi tog en kall öl och sen släppte jag ut Bertil. Jag grät, Bertil grät inte, men jag kunde se att han försökte hålla tillbaka tårarna. Han är stak Beril, härdad av livets hårda verklighet, livet är ingen disneyfilm, naturen har sina egna lagar...och snart är det vinter!

Seriöst jag räddade faktiskt en padda.

I blame  insanity!


Peace!