Vissa dagar vill man bara lägga sig under en sten och hoppas att ingen hittar en...Idag är en sådan dag. Jag känner mig överväldigad av all den död som tycks spridas runt mig, jag tycker inte om den, ta bort den nu! Från att knappt aldrig upplevt att någon eller något som står en nära dött till att allt kommer på en gång känns så orättvist. Visst, jag är inte helt jävla dum i huvudet, jag VET att alla måste dö någon gång, men ibland känner jag för att lägga in ett veto mot döden! Det konstigaste med svårigheter här i livet är att de sällan kommer ensamma, de drabbar också oftast de som inte förtjänar det. Det är därför jag undrar vad för en sadist vi har där uppe egentligen. Jag är inte troende, kommer aldrig bli, eller jo, jag tror på att godhet varar längst. På något sätt tror jag på ödet också även om man ibland undrar hur eller vad som hände när man bestämde vissa människors öden. Förtjänar vissa människor en högre kvot av tråkigheter än andra? Jag vill absolut inte jämföra mig med svältande männsikor, krigsoffer eller brottsoffer, men den enda jag kan jämföra mig med är migsjälv. Stort eller litet, krig eller inte krig, jag mår piss, det är det enda jag vet och jag hoppas förihelvete att ödet har bestämt att sätta lite guldstjärnor i min vardag för annars vill jag hoppa av!

Hugge mådde iaf bra, han nvar gosig som vanlig och hårade ner matte med cirkus 4 ton päls... Det sätter sig så snyggt i kläderna också. Vi var faktiskt i ridhuset idag, jag ville kolla hur han gick i alla gångarter. Han var pigg och glad, jag kunde inte se något spår av hälta alls. Dock ska jag försöka hinna ringa axvalla imorgon för en tid på kliniken. Orolig för gallorna fortfarande, ingen värme, ökar inte efter arbete (men försvinner heller inte), ingen feber och ingen hälta Men de finns där och jag vill veta att allt är ok... Hugge börjar f ö bli tjock så jag måste nog hitta på något med honom snart!